Jag växer när jag är i stallet
Jag tänkte på det idag, hur stor skillnad det är på hur jag är och känner mig i stallet jämfört med till exempel i skolan. I skolan är jag, hmm vad ska man säga. Lite nobody. Håller mig för mig själv, gör det jag ska. Ingen man lägger märket till speciellt.
I stallet är det annorlunda. I princip alla vet vem jag är (okej, alla vet vem alla är, litet stall ;)), och man är alltid välkommen. Ibland känns det som om personer tror att jag kan mer än jag egentligen kan. Eller så är jag duktigare än jag tror. Hmm, svårt att veta.
Det får mig i alla fall att växa oerhört som person. Vuxna som möter mig med respekt och intresse för min ridning. Mammor som tycker att jag och vi andra tjejer i stallet är bra förebilder för deras barn. Att tränare tror på mig och Aloha, okända personer som kommer fram och säger att hon är fin. Och ibland även de som följt mig och Aloha sen starten, ser mig rida och säger: Oj, vad ni har gjort framsteg! Det om något får hjärtat att svälla.
Stallet och ridningen får mig att må väldigt bra helt enkelt. Jag vet ärligt talat inte vem jag skulle vara utan det. Tack mamma för att du fick mig att börja och för att jag fått härliga hästår. Och tack H för stort tålamod med mina sammanbrott, hopplösa sits och bristande självförtroende. ;)
A long time ago.. lillkillen ^^
I stallet är det annorlunda. I princip alla vet vem jag är (okej, alla vet vem alla är, litet stall ;)), och man är alltid välkommen. Ibland känns det som om personer tror att jag kan mer än jag egentligen kan. Eller så är jag duktigare än jag tror. Hmm, svårt att veta.
Det får mig i alla fall att växa oerhört som person. Vuxna som möter mig med respekt och intresse för min ridning. Mammor som tycker att jag och vi andra tjejer i stallet är bra förebilder för deras barn. Att tränare tror på mig och Aloha, okända personer som kommer fram och säger att hon är fin. Och ibland även de som följt mig och Aloha sen starten, ser mig rida och säger: Oj, vad ni har gjort framsteg! Det om något får hjärtat att svälla.
Stallet och ridningen får mig att må väldigt bra helt enkelt. Jag vet ärligt talat inte vem jag skulle vara utan det. Tack mamma för att du fick mig att börja och för att jag fått härliga hästår. Och tack H för stort tålamod med mina sammanbrott, hopplösa sits och bristande självförtroende. ;)
A long time ago.. lillkillen ^^
Få tävlingar?
Vi satt och kollade lite på vad det fanns för tävlingar här omkring i sommar. (Bara utifall att, liksom.) Och det är i princip bara två-tre lokala tävlingar på lagom avstånd som jag skulle kunna åka på.
Lite trist att det ska vara så, för det måste väl finnas intresse? Det brukar ju vara stort tryck i 80 klasserna på de tävlingar som har det. Alla kan inte hoppa 1.20 eller åka hur långt som helst. Det är ju fortfarande roligt att åka på tävling.
Lite trist att det ska vara så, för det måste väl finnas intresse? Det brukar ju vara stort tryck i 80 klasserna på de tävlingar som har det. Alla kan inte hoppa 1.20 eller åka hur långt som helst. Det är ju fortfarande roligt att åka på tävling.
Antagligen är det samma anledning som vi i våran klubb har. Vi hade hopptävlingar förut, men med domare, överdomare och banbyggare så täckte inte inkomsterna från startavgifter kostnaderna. Det blir helt enkelt för dyrt. Och det känns inte direkt som att ridsportförbundet gör det lättare för småklubbarna. Allting blir krångligare, dyrare och med regler som knappt går att uppfylla.
Och det blir krångligare för tävlande med. Är det värt att betala licenser och avgifter för de enstaka tävlingar som finns? Och då bara få hoppa clear round i vilket fall? Nej, då stannar de flesta hemma. Och tävlingar ställs in på grund av för få anmälda. Det blir en ond cirkel.
Tycker det är synd, för det är inte de stora klubbarna eller de med färdiga tävlingshästar det drabbar. Utan det är småklubbarna som sugs ut och motarbetas, och ekipagen som kanske vill börja lågt eller inte kan hoppa högre som utesluts från tävlingsbanorna.
Tycker det är synd, för det är inte de stora klubbarna eller de med färdiga tävlingshästar det drabbar. Utan det är småklubbarna som sugs ut och motarbetas, och ekipagen som kanske vill börja lågt eller inte kan hoppa högre som utesluts från tävlingsbanorna.
Ödmjukhet
En sak som jag uppskattar och tycker är proffsigt, är ödmjukhet. Då menar jag inte att man inte får tycka att man har presterat bra eller är duktig, för det ska man. Självklart. Utan att inse att man aldrig är fullärd och kunna ta lärdom av sina misstag.
Alla har alltid något att träna på, något att förbättra. Det är samma för alla, bara att det är olika saker för olika personer. Och det finns alltid olika sorters hästar som man kan lära sig rida. Pigga, motvilliga, starka eller osäkra. Och för att inte tala om all övrig kunskap som finns att ta in. Om allt möjlilgt i hästvärlden. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen kan. Det är rätt fashinerande.
Sedan så tycker jag att man ska respektera varandra, oavsett nivå. Vara lika trevlig mot den som inte kom över startlinjen, som mot den som vann. Är inte den hiarkin vanlig på ridskolor? Äldra tjejer "bestämmer" över yngre, och de med egen häst har högsta status. Personligen skulle jag aldrig spela överlägsen mot ridskoleryttarna där jag rider. Varför skulle jag? Och på ridbanan gäller högerregeln, inte "dyrast häst först" regeln...
Ödmjukhet för mig är också att aldrig skylla på hästen. Skulle inte tro att hästen dummar sig med flit, eller anstränger sig för att vara så seg som möjligt. Jag erkänner, ibland blir man frustrerad för att inget fungerar, och låter det gå ut över hästen. Tyvärr. Egentligen är det ju en själv som man är arg på. Hästen och ryttaren är ett team, där ryttaren har ansvaret. Det är aldrig hästens fel.
Så det jag vill säga är, självinsikt, respekt och ödmjukhet. Jag tror det är en viktig del för att kunna komma längre.
Alla har alltid något att träna på, något att förbättra. Det är samma för alla, bara att det är olika saker för olika personer. Och det finns alltid olika sorters hästar som man kan lära sig rida. Pigga, motvilliga, starka eller osäkra. Och för att inte tala om all övrig kunskap som finns att ta in. Om allt möjlilgt i hästvärlden. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen kan. Det är rätt fashinerande.
Sedan så tycker jag att man ska respektera varandra, oavsett nivå. Vara lika trevlig mot den som inte kom över startlinjen, som mot den som vann. Är inte den hiarkin vanlig på ridskolor? Äldra tjejer "bestämmer" över yngre, och de med egen häst har högsta status. Personligen skulle jag aldrig spela överlägsen mot ridskoleryttarna där jag rider. Varför skulle jag? Och på ridbanan gäller högerregeln, inte "dyrast häst först" regeln...
Ödmjukhet för mig är också att aldrig skylla på hästen. Skulle inte tro att hästen dummar sig med flit, eller anstränger sig för att vara så seg som möjligt. Jag erkänner, ibland blir man frustrerad för att inget fungerar, och låter det gå ut över hästen. Tyvärr. Egentligen är det ju en själv som man är arg på. Hästen och ryttaren är ett team, där ryttaren har ansvaret. Det är aldrig hästens fel.
Så det jag vill säga är, självinsikt, respekt och ödmjukhet. Jag tror det är en viktig del för att kunna komma längre.
